Att äga sina känslor

 
 
 
Jag har lärt mig något ikväll. Saker kan ändras. Allt går inte alltid som man tänkt sig. Hur jävla positiv och övertygad man än kan vara så väljer livet ändå sin egen väg. Idag tänkte jag dela med mig av en känsla jag fick bli bekant med igen. En känsla som jag ofta får en knock out av. En känsla som jag inte äger ännu men som jag kommer jobba sten hårt med för att den ska ligga i min arsenal av kontrollerade känslor. 
 
Sorg.
 
 

 
 
Idag klockan 20:00 somnar en fin gammal vän till mig in. En speciell krabat som varit med mig vid min sida i fjorton långa år. Vi hittade honom för ganska precis fjorton år sedan vid en gatukorsning i Svinninge där jag bodde med mina föräldrar. Jag minns att jag gick förbi några gånger vid de där brevlåderna och sett en liten katt gömma sig vid träden. Den var väldigt liten katt som man verkligen inte ska låta gå mitt ute i den första snön i november. Men där var han. Antagligen en sommarkatt som någon bara låtit vara kvar. Som inte var till för något mer än att ge barnen något att leka och kela med under semestern. Någon dag senare kom min syster hem och sa att hon hade hittat en kattunge. Det var han. En liten svart/grå bondkatt bara runt 5-6 månader gammal. Vi gjorde det man ska och satte upp lappar överallt i området där vi bodde och runt där vi hittade honom men utan resultat. 
 
Efter ett par veckor beslutade vi att vi skulle behålla honom. Vi döpte honom till Nils, eller Nisse. Men han var så skör och liten där när vi hittade honom så vi kallade honom för lilleman. Den lilleman som igår satt med stora ögon bakom galler hos den lokala vetrinären och kollade in i min själ. Han ville säga något till mig. Jag bara vet det. Det var som att han visste att han inte skulle klara sig. Och nu ikväll har han somnat in. 
 
Det är med stor sorg jag tänker den egoistiska tanken att jag inte får träffa honom mer. Att han inte kommer stå vid matskålarna när jag kommer hem på besök hos mina föräldrar.
 
 

 
 
Min sorg
 
När jag idag gick hem från ica efter att ha tackat nej till att få åka med mina föräldrar till veterinären för att ta farväl av vår kära vän så insåg jag mitt misstag. Sorg är inget man ska trycka ner. Sorg är inget man ska titta bort från. Det är naturligt och en stor del i hur jag tror vi växer som mest och snabbast. Jag tror att genom motgångar och jobbiga perioder så hittar vi oss själva. Något som jag sa nej till ikväll. Och varför? Varför säger jag och många fler nej till sorg? För mig handlar det nog om rädsla. Rädslan om att ta farväl. Men också rädlsan av att bli dömd. Jag var nära på att ringa till min far som vanligtvis inte heller vill med på dessa ögonblick av nakenhet och tvinga honom att åka med mamma så att hon inte fick vara själv. Det ska ingen behöva. Vara själv med en sorg. 
 
Jag har alltid varit en rätt blödig kille. I alla fall fram tills gymnasietiden. Sen släppte allt. Jag vet inte vad som hände men jag har alltid undrat sedan dess. Varför gråter jag inte? Varför blir jag inte längre berörd? Visst jag kan bli berörd av saker som t.ex. när människor som nästan tappat hoppet är med i en talangtävling och det visar sig vara super duktiga. Ni vet den där klyshan. Den är klassisk och ibland förutsägbar men herregud vad jag älskar dom utläggen från America/Brittan eller Australia got talent. Jag bara älskar det. I dessa tillfällen så känner jag en klump i bröstkorgen. Men det är där det stannar. Min teori har varit att jag under min skolgång har varit inkörd med att det är "ocoolt" att gråta. Att man är töntig och att jag då från den tiden börjat trycka ner mina känslor av sorg. Sen kan det absolut finnas nånstans i min uppväxt att vi aldrig nästan visade känslan sorg så mycket. Det fanns alltid utrymme för uppmuntran när man var ledsen men inget för det man var ledsen över. Att få gråta ut med någon som inte försöker påverka om man de facto gråter eller inte. Att man bara får vrida på kranen och låta allt komma ut. Det är jätteviktigt. 
 
 

 
 
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag vill belysa hur jag och säkert många behandlar känslan sorg. Att vi gör fel. Jag önskar att jag hade blivit tvingad att träffa lilleman en sista gång. Jag önskar att mamma bara hade sagt att jag skulle med oavsett vad jag vill. Men oavsett vad vi önskar så måste vi ta det som vi får och göra det bästa vi kan av det. Oavsett om jag följde med mina föräldrar och tog farväl av min kära vän eller inte så kommer jag ge mig fan på att utvecklas. Och nästa gång kommer jag stå där med tårar rinnande ner för mina kinder och känna riktig sorg.
 
Det lovar jag.
 
 
 
<3 Vila i frid min fina lilleman. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. <3
4 åsikter

Rätt kritik till rätt individ!

Hej igen! Jag vill toucha lite på ett samtalsämne som jag tycker är viktigt. Som titeln lyder så handlar det om att ge rätt kritik till rätt person. Alltså rätt typ av kritik så att den individen du kritiserar på något sätt får med sig 100% av det du vill få fram. Detta har verkligen varit en viktig del i mitt privatliv med min flickvän och jag tänkte reflektera lite om det i ett inlägg. Hoppas du får ut något som du kan diskutera med dina vänner eller din familj. För jag tycker verkligen det är värt att belysa.
 
Nu kör vi! :)
 
 
 

 
 
Kritik - Som jag ser det
 
För mig är kritik något som utvecklar. Jag försöker alltid att se kritik som något positivt. Sen kanske inte all kritik är så positiv, men jag försöker vända det så mycket som det bara går. Det finns mycket negativitet jag egentligen tycker att man ska ignorera helt. När jag ger kritik försöker jag alltid att ge någon typ av konstruktiv kritik. Sen om jag är bra eller dålig på detta är inte vet jag inte. Det kan bara den som jag kritiserar veta. Och då tror jag man behöver en rätt stark relation. Men i grund och botten tycker jag kritik alltid ska tas som något utvecklande. För mig så är det i många fall det jag vill få fram. Belysa ett utvecklingsområde där individen kan jobba med att bli bättre med hjälp av kritiken. Men kritik låter väldigt negativt. Att kritisera någon betyder ju ofta att man ger negativ kritik. Att man talar om för någon att det dem gör är dåligt. Jag ser det som både och. Det kan både vara positivt eller negativt. Men framför allt konstruktivt. 
 
 

 
 
Varför ska man bry sig?
 
 Okej. Kritik. Viktigt eller hur? Nu vet du vad jag tycker kritik är och lite till. Men varför ska man anpassa sin kritik? Ja det finns många andledningar och en kan vara att alla människor är tack och lov inte likadana! Det blir nog den största anledningen. Vill man ge kritik till någon i ett jobbsamanhang, till exempel som chef till anställd så kan det vara väldigt viktigt för chefen att förstå den anställdes personlighet och hur man motiverar eller beskriver ett problem för dem. Detta är något jag inte direkt tror finns på många arbetsplatser. Och med det menar jag den nivå förståelse för sina medarbetare. Men jag tror det är en viktig del i att vara en ledare. Att sätta sig in i hur man motiverar och driver olika människor så att var och en får visa sin potential till 100%. Det är nog väldigt ovanligt. Kanske mer vanligt ju högre upp i hirarkin man kommer i ett företag, men ändå ovanligt. 
 
Vad jag märkt är att när jag diskuterar med min flickvän, som är totala motsatsen till mig personlighetsmässigt. Hon introvert, jag extrovert. Jag trygg relation till närhet, hon otrygg-undvikande relation till närhet ( Kan skriva ett inlägg om dessa olika en annan dag ). Finns många olikheter med andra ord. I och med dessa fakta så tar vi språket på olika sätt. Med andra ord är en sak för mig inte alltid samma sak för henne. Något som funkar för henne fungerar inte för mig och tvärtom. Och jag vill inte med det här inlägget direkt förklara vad skillnaderna är. Det kommer i sådana fall bli ett eget inlägg där jag beskriver vissa personlighetstyper. Utan jag vill i det här inlägget få dig att stanna upp och se din medmänniska lite djupare. Att du försöker intressera dig i vad eller var den här människan vill. Att du försöker hjälpa personen i fråga på sitt sätt och inte ditt.
 
Detta är ett lite kortare inlägg. Det är skönt det med! :) 
 
 

 
 
Hur gör vi?
 
Men jag vill avsluta med ett exempel. Jag vet att det kan vara svårt att veta hur man kan skilja sig åt. Så tänkte berätta för dig om mig och Emmy.
 
När jag ska få kritik vill jag ha som en brainstorm. Ställa frågor och försöka hitta en bättre lösning. Ofta vet jag redan om att jag gjorde fel och vill bli påminnd att jag ska göra på ett annat sätt. Eller så vet jag inte hur jag ska göra och vill då ha mycket öppna frågor så att jag får igång min tankeverksamhet. Tillslut kommer vi tillsammans fram till en bra lösning och life goes on. 
 
Emmy och andra sidan vill helt tvärtom bara vara lämnad i fred med kritiken. När jag talat om att jag tycker hon gjort fel eller vill hjälpa henne komma till en bättre lösning så tar hon in det jag säger och vill låta det gro i huvudet. Senare kan frågor komma upp och då ställer hon dem i efterhand. 
 
Alltså är min process väldigt verbal och extrovert och hennes mer innåt och introvert. Hoppas du har fått ut något av vad jag hade att säga idag.
 
 
Ha en förträffligt bra kväll så ses vi snart igen!
 
 
 

 
 
Jag och min flickvän har funderat på att starta en poddcast. En podd som handlar om relationer och personlig utveckling. Där vi diskuterar från ett tredje perspektiv hur vårat liv fungerar och hur våra bråk eller motgångar går till och vad vi gör för att bli bättre människor. Väldigt öppet men jag tror detta kan ge en inblick i hur vi växer som par och självklart ge lyssnaren några tankar om deras egna relationer och sin utveckling.
 
Skriv gärna en kommentar om du skulle kunna tänka dig att lyssna på något sådant! 
0 åsikter

Fuck your fears!

 
 
Här kommer det. Äntligen! Ett första steg på min resa. Ett stort och viktigt steg mot framgång, frihet, inspiration och motivation. Jag har läst ut en bok! Jag tror jag inte fattar hur stort det här är! Jag ska försöka förklara för dig hur jag har levt mitt liv hittills. Väldigt kort. Jag har inte läst ut en bok sedan de små korta berättelse bökerna man läste i skolan i mellanstadiet. Ärligt. Eller kanske att jag har läst en bok sedan dess och NÄSTAN läst klart ett par. Men kom igen. Låt dig verkligen förvånas av detta om du gör det. Jag ska vara ärlig och kommer inte sticka något under stolen för dig. Det är ett sätt för mig att utvecklas. Att vara ärlig så de svider. Eller ta upp problem eller motgångar som man helst inte delar. Fuck my fears! Mod är till för att tränas upp. Vi är alla försedda med muskeln vi kallar mod och vi kan likt styrketräning pumpa upp den till max! Vi måste bara lära oss hur vi ska träna den. Hur vi gör för att nå en stor upp pumpad fet annabola muskel vi kan kalla mod. 
 
Jag har idag läst ut en bok. Det sjunker in lite. Mer och mer faktiskt. Jag vet att alla kommer att tycka nått i stilen med: "Vadå läst EN bok? Jag har läst alla Harry Potter och Game of Thrones baklänges och på 3 språk plus 300 andra bokserier etcetera och du blir så här glad över EN bok? Wow, vem är han egentligen." Men vet ni vad. Det här är precis det jag vill! Jag visar mig lite sårbar och får eventuell kritik om hur jag har missat tusentals böcker om allt. Och jag kanske inte kommer att någonsin förstå alla Sagan om Ringen referenser om backstories som förklaras i böckerna. Och jag är nog inte så intresserad av det heller. Jag vill hellre spendera tid med att försöka få personer som inte läser dem böckerna jag läser att förstå att de ger något mer. Något man kan ta med sig in i sitt liv! Till alla bokmalar vill jag säga att det här är inte någon negativ kritik. Jag förstår ert nörderi och är glad för er skull att ni har det. Det gör er lite mer intressanta och egna. Och det älskar jag! <3
 
 

 
 
Fuck Your Fears!
 
Jag har läst en bok som heter Fuck Your Fears av Johannes Hansen. En bok som beskriver hans resa genom olika rädslor, situationer och tankar som har fått honom till den framgångsrika människa han är idag. Ni som inte vet vem Johannes Hansen är; tillåt mig presentera honom.
 
Johannes Hansen. En kille som växte upp i Djurmo utanför borlänge. Ett litet samhälle på runt 3-400 invånare. Han hade inte den vanligaste uppväxten. Hans far var väldigt frånvarande. Han misshandlade sin familj och skapade en av de rädslorna Johannes skriver om i boken. Rädslan av att visa känslor. Hans mor var dock motsatsen. En helt underbar människa skulle jag kunna säga bara av att ha läst om henne i boken. Självständig och väldigt klok. Inte bara i hennes sätt att uppfostra Johannes. Hon är riktigt speciell och det märks. Johannes drömmde om att få inspirera männsikor till ett bättre liv. Till att ta risker och tro på sig själv. Han är övertygande i faktumet i att mod är något som inte är medfött. Att alla föds med samma förutsättningar. Idag är Johannes en av Sveriges främsta mentala rådgivare och bokas till föreläsningar flitigt. Många företag anlitar honom för att maximera deras resultat och privatpersoner går och ser honom för att få just den spark i röven de behöver.
 
I boken delar han upp sina kapitel efter olika rädslor. Titlarna ser ut såhär:
 
  • Rädslan för att dö
  • Rädslan för att misslyckas
  • Rädslan för att gå vidare 
  • Rädslan för andras åsikter
  • Rädslan för att vara annorlunda
  • Rädslan för att vara otillräcklig
  • Rädslan för att bli övergiven
  • Rädslan för att vara utlämnad åt sig själv
  • Rädslan för att ta plats
  • Rädslan för att lyckas
 
Alla kaptiel är intressanta och indragande. Alla beskriver en historia från hans liv där han kände just den känslan. Efter varje kapitel ger han dig lite tid för dig själv där du får ett par frågor som ska öppna upp dig för just den rädslan. Han ger dig sen en sida med rader där du ska få skriva ner vad du känner och hur du upplever  känslan själv.
 
Exempel: "Kan du hitta några specifika situationer där du alltid fegar ur? Har du människor i din omgivning som peppar dig till att göra det du vill?" ( Frågorna kommer efter kapitel fyra; "Rädslan för andras åsikter" )
 
Det här gör boken speciell då du vill tänka till och svara. Även om jag inte skrev ner något på alla sidorna kände jag mig ändå väldigt berörd av att reflektera runt kapitlet från mitt eget liv. Det fick mig att känna som om han bryr sig. Det finns faktiskt ett kaptiel där han välkommnar dig att skriva till honom och beskriva din egen situation så att han kan användas som bollplank. Nån som lyssnar och ger feedback. Det står på min att göra lista! Så om du av nån anledning läser detta Johannes så kanske du har ett nytt mail i din inkorg. 
 
 

 
Vem är den för?
 
När jag sitter här och skriver om boken jag precis läst ( har jag sagt att det är den första boken jag läser ut sedan högstadiet? ) förstår jag att detta inte måste vara en recension. Jag vill istället förmedla varför detta är en fantastisk bok. Varför den kan förändra liv och varför du verkligen borde titta efter den när du går förbi de få bokhandlar som finns idag. Jag hoppas att du stannar till och tänker på det här inlägget när du nån gång kommer i kontakt med boken. Att du överväger att plocka upp den. Att du på nått sätt vill läsa den. Då har jag nått fram. Då har jag på nått sätt påverkat ditt liv. Även om det är en liten sak som att läsa en bok om rädslor så kanske det är just det som du är rädd för. Du kanske utmanar dig själv bara av att du faktiskt köper/lånar eller tänker på boken. Din utmaning kanske just är det; Rädslan för andras åsikter. Rädslan för att gå en väg du inte valt. Att låta dig påverkas. Jag hoppas jag får dig att komma över den och att du nån gång sätter dig ner och läser den här boken. Det finns verkligen något för alla.
 
 
Och med det vill jag avsluta dagens inlägg. Jag vill att du skriver hur du tycker det här inlägget var. Helt ärligt. Ovasett om du har kritik eller hyllningar. Vare sig du håller med mig eller inte. Skriv och visa att du läst och att du är du. Det skulle betyda allt för mig. 
 
 
Tack för att du har läst! <3
1 åsikt