Bror Armand

 

 

Jag har lärt mig något ikväll. Saker kan ändras. Allt går inte alltid som man tänkt sig. Hur jävla positiv och övertygad man än kan vara så väljer livet ändå sin egen väg. Idag tänkte jag dela med mig av en känsla jag fick bli bekant med igen. En känsla som jag ofta får en knock out av. En känsla som jag inte äger ännu men som jag kommer jobba sten hårt med för att den ska ligga i min arsenal av kontrollerade känslor. 

 

Sorg.

 

 

 

 

Idag klockan 20:00 somnar en fin gammal vän till mig in. En speciell krabat som varit med mig vid min sida i fjorton långa år. Vi hittade honom för ganska precis fjorton år sedan vid en gatukorsning i Svinninge där jag bodde med mina föräldrar. Jag minns att jag gick förbi några gånger vid de där brevlåderna och sett en liten katt gömma sig vid träden. Den var väldigt liten katt som man verkligen inte ska låta gå mitt ute i den första snön i november. Men där var han. Antagligen en sommarkatt som någon bara låtit vara kvar. Som inte var till för något mer än att ge barnen något att leka och kela med under semestern. Någon dag senare kom min syster hem och sa att hon hade hittat en kattunge. Det var han. En liten svart/grå bondkatt bara runt 5-6 månader gammal. Vi gjorde det man ska och satte upp lappar överallt i området där vi bodde och runt där vi hittade honom men utan resultat. 

 

Efter ett par veckor beslutade vi att vi skulle behålla honom. Vi döpte honom till Nils, eller Nisse. Men han var så skör och liten där när vi hittade honom så vi kallade honom för lilleman. Den lilleman som igår satt med stora ögon bakom galler hos den lokala vetrinären och kollade in i min själ. Han ville säga något till mig. Jag bara vet det. Det var som att han visste att han inte skulle klara sig. Och nu ikväll har han somnat in. 

 

Det är med stor sorg jag tänker den egoistiska tanken att jag inte får träffa honom mer. Att han inte kommer stå vid matskålarna när jag kommer hem på besök hos mina föräldrar.

 

 

 

 

 

När jag idag gick hem från ica efter att ha tackat nej till att få åka med mina föräldrar till veterinären för att ta farväl av vår kära vän så insåg jag mitt misstag. Sorg är inget man ska trycka ner. Sorg är inget man ska titta bort från. Det är naturligt och en stor del i hur jag tror vi växer som mest och snabbast. Jag tror att genom motgångar och jobbiga perioder så hittar vi oss själva. Något som jag sa nej till ikväll. Och varför? Varför säger jag och många fler nej till sorg? För mig handlar det nog om rädsla. Rädslan om att ta farväl. Men också rädlsan av att bli dömd. Jag var nära på att ringa till min far som vanligtvis inte heller vill med på dessa ögonblick av nakenhet och tvinga honom att åka med mamma så att hon inte fick vara själv. Det ska ingen behöva. Vara själv med en sorg. 

 

Jag har alltid varit en rätt blödig kille. I alla fall fram tills gymnasietiden. Sen släppte allt. Jag vet inte vad som hände men jag har alltid undrat sedan dess. Varför gråter jag inte? Varför blir jag inte längre berörd? Visst jag kan bli berörd av saker som t.ex. när människor som nästan tappat hoppet är med i en talangtävling och det visar sig vara super duktiga. Ni vet den där klyshan. Den är klassisk och ibland förutsägbar men herregud vad jag älskar dom utläggen från America/Brittan eller Australia got talent. Jag bara älskar det. I dessa tillfällen så känner jag en klump i bröstkorgen. Men det är där det stannar. Min teori har varit att jag under min skolgång har varit inkörd med att det är "ocoolt" att gråta. Att man är töntig och att jag då från den tiden börjat trycka ner mina känslor av sorg. Sen kan det absolut finnas nånstans i min uppväxt att vi aldrig nästan visade känslan sorg så mycket. Det fanns alltid utrymme för uppmuntran när man var ledsen men inget för det man var ledsen över. Att få gråta ut med någon som inte försöker påverka om man de facto gråter eller inte. Att man bara får vrida på kranen och låta allt komma ut. Det är jätteviktigt. 

 

 

 

 

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag vill belysa hur jag och säkert många behandlar känslan sorg. Att vi gör fel. Jag önskar att jag hade blivit tvingad att träffa lilleman en sista gång. Jag önskar att mamma bara hade sagt att jag skulle med oavsett vad jag vill. Men oavsett vad vi önskar så måste vi ta det som vi får och göra det bästa vi kan av det. Oavsett om jag följde med mina föräldrar och tog farväl av min kära vän eller inte så kommer jag ge mig fan på att utvecklas. Och nästa gång kommer jag stå där med tårar rinnande ner för mina kinder och känna riktig sorg.

 

Det lovar jag.